De finns få som känner mej ända in och som kan läsa mej som en öppen bok, väldigt få(!) och när du har så otroligt rätt i de du säger så skrämmer de mej..
De skrämmer mej att du kan ha så rätt utan att jag sagt något..
Jag är rädd för att öppna porten i muren ordentligt, den står på glänt trotts att jag försöker hålla humöret uppe å dra igen den men de går inte för hur mycket jag än försöker så drar du från andra hållet å helt ärligt så vet jag inte hur länge jag klarar av att hålla emot..
De som skrämmer mej mest är nog att den dagen jag inte orkar hålla emot mer vet jag inte hur jag ska reagera..
Jag litar på dej till 210% men hur ska jag hantera allt som finns där bakom?
Kommer jag att orka?
Kommer jag bryta ihop totalt?

De skrämmer mej samtidigt som jag känner en viss lättnad över att inte behöva säga något, att bara kunna ge en blick..
Rädslan att blotta mina tankar, funderingar, ärr och sår som ännu inte läkt är sjukt jobbig..

Jag hoppas att du läser detta för jag vet att du vet att de är till dej!
Så förlåt för att jag kan verka envis å tvär men ja nu har du iaf fått en liten förklaring på varför..
Å du vet, "de löser sej".. ;)

Så tack för att du står ut med mej! :) <3