Direktlänk till inlägg 28 augusti 2013
Vissa delar av mej säger glöm de är inte värt smärtan och tårarna medan andra delar vill hålla fast och få tillbaka de som engång fanns..
Frågan är om såren någonsin kommer att läka eller om jag får lära mej att leva med de..
Minnena väcker så otroligt mycket känslor, sorg, saknad, känslan av att känna sej sviken men även glädje och lycka för att jag just då va lyckligt ovetande om vad som skulle hända.. Just då trodde jag blint på de du sa och litade på dej till 110%..
Idag vet jag hur dum jag va..
Ni vet den där känslan när man bara rasar, när de känns som om allt runt ikring kväver en? Sånna gånger är jag så oroligt tacksam över alla saker som mina föräldrar tjatat (som jag då kallade de för) om, för såhär med facit i hand ett x antal år sen...
Vissa dagar känner jag att jag inte räcker till.. Känslan slår mej som ett slag i magen åh jag vill bara gömma mej i ett hörn åh släppa alla spärrar.. Jag gör allt jag kan och försöker så gott jag kan.. ...
När man inte kan sätta fingret på de där och heller inte sätta ord på hur de känns.. När man bara vill skrika åh gråta samtidigt men de låser sej.. När man bara vill ligga nära men de inte går.. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
||||||
5 | 6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
|||
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
|||
19 | 20 |
21 | 22 |
23 |
24 |
25 |
|||
26 | 27 | 28 | 29 |
30 |
31 |
||||
|